Baksida: "för första gången med samma novellurval som i den amerikanska utgåvan"

Raymond Carvers lovprisade novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek i översättning av Kerstin Gustafsson och med efterord av Hans Gunnarsson. Raymond Carver är en legend inom novellkonsten. Hans åtstramade, kyliga stil som trots ordknappheten "säger allt" har blivit en evig inspiration för efterföljande författare. Hans berättelser befolkas ofta av män och kvinnor som hamnat i skeden i livet som gjort dem fundersamma. Den sömniga slöja som vanligen omhuldar livet och kan göra människans vardag lite mekanisk, lite tomgångsputtrande, lite nonchalant och arrogant, kan av någon anledning en dag ryckas undan. När livet ställs på sin spets. När verkligheten helt tillfälligt behagar visa sig. Fullt ut. Det kan handla om mannen som håller på att sälja sitt hus och ställer ut allt möblemang på gräsmattan för att kanske få något sålt till förbipasserande. Som ett infall. Och nästa infall blir att helt obekymrat bjuda ett ungt par (som stannat till för att provsitta) på whiskey. Det kan handla om kvinnan som upptäcker att hennes man - som just kommit hem från sin årliga stora fisketur med grabbarna - inte längre har kvar sin normala känslighet. Liksom inte kontaktbar längre. Det som hände på fisketuren är alltför groteskt. Det kan handla om en tjugoårig dotter som är på semesterresa med sin pappa och plötsligt känns situationen inte tvungen eller konstlad - nämligen när han börjar berätta om hur det var när hon var nyfödd. Han var själv bara arton och hennes mamma bara sjutton och det var smällkall vinter ute på landet. Eller som Hans Gunnarsson skriver i sitt efterord: "Carvers noveller är oerhört effektiva - och tydliga, i den meningen att man minns dem. De är konturskarpa. Han har ett sparsmakat sinne för detaljer, han möblerar inte ett rum förrän han behöver en viss möbel. Omsorg, kan man också kalla det."